Jag börjar med rubriken för inlägget. Gårdagen bjöd på ännu en ridlektion. Förra gången hörde jag talas om att vi skulle hoppa på nästa lektion. Jag trodde att det var ett skämt. Igår upptäckte jag när jag ledde in hästen i ridhuset att det inte alls var ett skämt! Jag blev livrädd, för jag är otroligt rädd för att hoppa (utan häst och definitivt med häst). Men vi värmde upp och så testade jag skritta över ett hinder och sen testade jag ett i trav. Det gick fint och jag hade balansen så jag fortsatte. Till slut hade jag hoppat en bana med hinder på 50 cm! Utan rädsla! Det var det största! Tänk att man fortfarande kan lära sig att man vet fel! ;)
Nästa grej, det bilden står för. När jag kom hem så satt jag i soffan en stund, klockan var omkring 22. Så hördes ett ljud i hallen och jag tittade upp för att kolla vad det då var. Men jag såg ingenting, i hallen var ganska mörkt. Så jag antog att det var värmepumpen som orsakat ljudet. Det var det inte för snart såg jag någon halvspringa uppför trappan. Jag gick upp för att höra vad det var lilla stora tjejen ville. Hon låg då i sin säng och grät. Jag förstod inte varför men det talade hon om för mig. Hon hade stått vid trappan och jag tittade upp för att sen inte bry mig om att hon stod där... Jag frågade om hon verkligen tror att jag skulle ha titta upp, tänkt -Jaha där står hon. Och sen bara tittat ner på telefonen igen. Nej det trodde hon förstås inte när hon tänkte efter. Vi talade en stund och jag frågade om det lät intressant med att gå en kurs i sommar, liknande en kurs hon gick förra sommaren, en hundkurs.
Då säger hon -Jag skulle behöva gå en kurs i att inte bli sårad och gråta hela tiden! Då smälte mitt hjärta och jag kände att jag inte visste om jag ville lägga mig ner och gråta själv eller om jag ville skaka om henne för att få in i det lilla huvudet att allt inte är så allvarligt alltid! Jag förstår hur jobbigt hon har det, men hur hjälper man henne?? Hon är så orolig över att göra fel, att göra bort sig, att andra inte ska tycka om henne, att missuppfatta, att inte bli vald, att vara i vägen, att inte vara medräknad. Konstant och alltid. Hur blir det så? Framför allt så undrar jag förstås hur vi kan hjälpa henne att komma över det. Det är inte lätt alla gånger. Här är det bilden kommer in, det är alldeles sant, love is too weak a word!
4 kommentarer:
Lilla stora gumman!!
Åh vad jag vill hjälpa henne... Jag vet inte vad man kan göra men säg till om du tror att det finns något jag kan göra!!
Jag vill bara krama henne, hårt...
Östertös
Men lilla vännen. Jag tror du gör precis rätt. Prata, prata och ibland även prata om det. Fråga om hon menar så själv var gång hon gissar att andra menar något negativt osv. (hoppas du förstår hur jag menar)
mammakampen - att stå bredvid och vilja bära allt det som den älskade ungen tampas med. Å så vet man att resan måste de göra själva, hjälpen måste vara så finmejslad att ungen får rum att växa av sig själv. För självkänsla, självförtroende och självinsikt kommer inifrån har jag förstått. Men nog har hon självinsikt tösen, hon vet vad hon behöver. Ge bara utrymme så att hon får en miljö som är trygg att öva i så kommer det att vända... och utveckling är ett livsprojekt, det vänder men det kan upplevas som att det går långsamt för oss som går bredvid.
Puss på er!
/Big S
Ja huga så jobbigt det kan vara ibland... Jag kan inte läsa era kommentarer så noga än, då blir det så dimmigt ;) Men jag har skumläst och förstått det mesta i alla fall! Kram på er!
Skicka en kommentar