En dag 2014

Har läst tillbaka i bloggen. Flera år tillbaka. Jag har skrivit länge om att vakna upp och se framåt och komma framåt. Jag läser om att jag ska börja göra istället för att bara tänka en massa. Just nu var min första tanke att det är en väldans massa år jag har slösat bort då eftersom att jag under dessa åren inte alls jobbat framåt. Men så slår det mig, jag tror att saker händer av en anledning. Jag tror verkligen det. Visst hade jag kunnat utbilda mig i unga år men nej det gjorde jag inte. Det är ingen idé att klura över det som har varit (och alltså inte varit heller). Jag måste ju ta livet från vart jag befinner mig nu.

Idag kan jag faktiskt säga att jag har vaknat upp. Jag vet så mycket nu om mig själv och vad jag vill att jag nästan skrämmer mig själv. Jag har länge sagt att jag inte har tid att slösa bort, att jag ska göra det jag vill nu, nu, nu. Inte sen. Man kan aldrig veta hur mycket "sen" som finns kvar. Inser att jag förmodligen har strösslat med en ålderskris ovanpå allt annat.'

Jag hade 30-års kris när jag var 28 och när jag väl fyllde t r e t t i o så hade det gått över. Den där krisen asså. Jag var äldre vid 28 än vid 30. Jag verkar krisa nu vid 37 också. Om en vecka väntar pensionen och sen är det över. Jaja, det var inte mycket jag hann med i mitt liv. Det där är paniktankarna som dyker upp då och då. De är så snabba så jag hinner aldrig upptäcka dem innan de väller över mig. Måste ju vara sån där jävla stealth-mode eller vad det nu heter...

Försöker dra bort kletet tankarna täcker mig med, som att envist kämpa med att få bort tuggummit ur håret.

Att leva i en värld där jag inte hör hemma emellanåt är...oförklarligt...
Jag är ibland med som saker som jag inte kan förstå att jag är med om. Människor som gör såna plumpa saker att hakan faller i ljuset hastighet. Skrapar den lite i gruset som ligger ovanpå isen där jag halkat omkring ett tag. Samtidigt som jag plåstrar om mig själv så undrar jag, hände det där?

Personer som ser ut att vara vuxna, som jag verkligen har trott var vuxna, visar sig vara barn. Inte bara en gång utan flertalet gånger. Människor som jag har ratat, tänkt tankar om att de varit för unga, har visat sig vara mer vuxna än jag kunnat ana.

Jag har insett så mycket de senaste månaderna att det är tungt att bära. Jag har tagit ansvar som borde ha legat utanför mig, ansvar som borde varit naturligt för andra att rycka in och ta. Jag har fått nya glasögon känns det som. Från att ha varit blind så kan jag nu se. Det är en befrielse i mångt och mycket. I andra fall är det ren avgrundskänsla. I huvudsak kan jag säga att jag är på väg, på rätt väg.

Jag vet. Jag kan. Jag ska. Framförallt så duger jag och (sepåfan) jag är viktig jag med! Jag har slutat ducka och gömma mig när jag gjort fel eller varit rädd att jag har gjort fel. Och i vuxen ålder har jag fått lära om, fått se med egna ögon vilken respekt och hur ofantligt mycket hjälp jag fått när jag viftat med vit flagg och sagt orden högt "jag är rädd...jag har gjort fel...jag missade det...jag glömde...jag missförstod..." Och. Så . Vidare.

När jag får oväntad hjälp eller när någon ställer upp för mig fast de inte behöver, utan att de väntar sig något i gengäld. Då gråter jag. Jag blir så rörd över att någon får för sig att göra så för mig. Eller för mina barn. Så då gråter jag. Jag kan ställa upp för andra i ur och skur, dag som natt. Men ställer någon upp för mig så brister det. Jag har ställt mig frågan om varför, jag har inte vetat svaret. Nu vet jag det, det var tufft att höra för någon som mig.

Nu ska jag gå och lägga mig och se om jag kan vila skiten ur förkylningen som lurpassar på mig. Jag säger HA! försök du....