En gryta

Behöver förvaring till tjejernas kläder. I ena rummet finns ingen garderob alls och i det andra rummet finns två inbyggda garderober. Men dom är helt utan rim och reson. Man måste nog vara väldigt lång för att hänga in och hämta sina kläder i den ena. Eller kanske ha en liten stegpall för att klättra in och ur den. Den andra garderoben måste man vara väldigt liten för att hänga in och hämta sina kläder ur. Praktiskt? Näe. Men roligt. Lite gömställen. Tänk bara om mamman hade idéer för att göra något praktiskt av dom där. Men mamman befinner sig mest bara på nedervåningen både fysiskt och psykiskt. Så det får vänta. Men kanske jag skaffar en sån byrå som på bilden så har jag löst problemet för största delen av kläderna i alla fall.

Fast vart ska jag ställa byrån...i ett av rummen? Eller i rummet som ligger mellan deras rum? Förmodligen vore det absolut mer praktiskt att dom faktiskt får varsin byrå! Jag väntar och ser vad tomten kommer med. Kanske kanske läser han min blogg...

Så var det då det där med en gryta. Sedan jag skrev sist har det varit lite hit och lite dit. Saker händer som jag inte räknat med, både på gott och ont. Precis när jag hunnit glömma att barn blir sjuka så trillar dom dit. Vissa dagar flyter på ganska smidigt men inte utan lite trassel på nåt håll. Vissa dagar flyter inte på alls med trassel överallt och hela tiden.

Vi har pysslat lite och vi har städat lite mer. Vi har inte skottat, det påpekas ibland och jag kan ju säga att vi vet om det men mer diskussion känns onödig. När det krävs så tvättar jag och lagar mat. Senaste tiden har gått på rutin. Så kan man sammanfatta det. Bloggen har fått vänta tills jag har nåt intressant att skriva. Vilket jag hade nu.

Sedan läste jag något som jag fastnade för på Mia Skäringers blogg. Jag har lånat en del av texten så ni får läsa. Sen rekommenderar jag ett besök på hennes blogg! (som visserligen är pausad just nu men man kan ju läsa den ändå)

"Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg.

Hemma. På jobbet. I livet.

Om någon kör över mig. Eller inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Eller om någon bara helt enkelt är dum i huvudet. Fast då behöver jag inte gråta. Bara om dumheten projiceras på mig så det är jag som står där och framstår som dum fast jag inte är det. (ibland är jag såklart hur dum som helst och då ska jag bara ha!) Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst.

...

Så tänker jag tyst och stilla, när argheten lagt sig: Tänk om de visste hur genomskinligt allt är. Vad jag ser. Lägger ihop. Räknar ut. Tänk om de visste: Jag sparar allt på en extern hårddisk. Och när allt kraschar har jag världens chans att hacka mig in i vilket system som helst. Jag är Lisbeth Salander fast tvärt om. Mjuk å varm på utsidan. Snäll. Glad. Skör. Men jävlar vilken vass frilla jag har inuti. Rätt vad det är skjuter jag fast fötterna på någon. Med min psykologiska spikpistol. - Stå du där och fundera en stund min herre så går jag och köper en take away coffee."

Jag gillar verkligen Mia Skäringer! :)

p.s jag var liite ironisk när jag försökte få det att låta som att mitt inlägg idag är intressant...